A Concrete Choice
Den 29e augusti 2014 monterades tre små betongbarn fast på olika platser i Stockholm. Hornstull och Medborgarplatsen fick var sitt tiggande barn och vid Slussen placerades ett barn som leker med hink och spade.
Det är valtider i Sverige. En ny, eller nygammal, regering skall väljas av svenska folket. Alla skall få göra sin röst hörd. Eller nästan alla, för tiggarna och barnen räknas inte in, har ingen röst. Men de finns där och är varsin ända av skalan på hur vi tycker att människan i vårt samhälle skall behandlas. Barnet har ingen röst för att dess röst inte räknas som tillräckligt utvecklad. Barnet är vår mest utsatta innevånare och alla är rörande överens om att vi bör göra allt i vår makt för att skydda och hjälpa det till en ljus framtid. Tiggaren är på den andra sidan skalan, men i en liknande situation. Svag, hjälplös, i behov av hjälp både omedelbart och för att nå en ljusare framtid. Tiggaren kanske ses som hjälplöst förlorad? Är det så att en vuxen människa får skylla sig själv om den varit så dum att den hamnat på gatan? Eller är det vår egen rädsla för att själva bli utsatta, drabbade, bortstötta, som tvingar bort blicken och skyndar på våra steg? Är det det djupt liggande minnet av att en gång själv ha varit barn, försvarslös och utan makt som skrämmer? För en tiggare är väl ändå knappast ett reellt hot i en värld där överflödet för länge sedan har svämmat över?
Vem skall ta hand om de små tiggande halvnakna betongbarnen i Stockholm? De är utelämnade på nåd och onåd till allmänhetens reaktioner. Betong må verka starkt och stadigt, men en välriktad spark spräcker den lätt även om den är armerad. För att klara sig ute i vår värld måste man vara gjord av stål, eller brons. Dyra material. De rikas privilegium. Ett betongbarn må se stadigt ut, men den verkliga styrkan sitter endast inuti, i armeringen. Det stål den fått sig given av de som har mer. Den brons, de kopparslantar, de rika i sitt oändliga överflöd har delat med sig av. Men här är bronset frånvarande och stålet blott hönsnät gjort för att upprätta gränser.
Slussen, politikernas sandlåda. Betecknande nog fick detta barn snart ett lösryckt huvud, blev huvudlöst. Men hinken och spaden lämnades orörda. Medborgarplatsen, som med sitt namn påstår mycket . Där tolererades dess nya innevånare endast över en helg tills den första vardagens städpatrull gjorde sin obönhörliga morgonrond inför öppnandet av de färgglada valstugorna. Hornstulls torg, Knivsöders hjärta. Här var toleransen större. Kanske för att hörnet ligger bara steg ifrån den plats där en hemlös fembarnsmor från Rumänien suttit i alla väder de senaste åren.
De första reaktionerna var blandade. Utrop som " fy fan va äcklig " följdes av " titta vilken gullig ". Den framsträckta handen fick snart gåvor i form av godis, knappar, kapsyler och en och annan krona. Efter en dag hade omtänksamma händer svept en halsduk om den ena och satt en keps på den andra. Men möjligen var det en tiggeriets förbudsivrare som blev alltför provocerad. För efter fem dagar bröts den tiggande armen av. Har förfallet väl börjat och ingen åtgärd tas så närmar sig destruktiva krafter fort. Hyenorna rensar bort den skadade, svagaste. Efter ytterligare två dagar bröts även den andra armen av, varpå huvudet rycktes av den oskyldiga kroppen. Kanske ångrade sig huvudkaparen, eller så var det någon annan som ville förmildra handlingen, för den alltför stora röda kepsen blev lagd på halsstumpen. Ett svårt handikappat betongbarn har små chanser att klara en ensam fredagsnatt på Knivsöders gator. När lördagsmorgonen skickade sina första solstrålar in i Hornstulls mindre omhuldade hörn låg enbart rester kvar. Likdelar av betong.
Men fler betongbarn är på väg ut i. De letar efter sin plats. Bakom sin oberörda fasad hoppas de på omgivningens välvilja, att de skall tas om hand bättre, att de har en bättre framtid att se fram emot. Det är oss det hänger på. De kan inte ta hand om sig själva, ens om de försökte.
Betongbarnen sattes ut på gatan, fästes ordentligt på sin plats. De hamnade där utan tillstånd från någon myndighet och inte heller för att någon i området hade bett om dem. De bara dök upp en dag. Stockholm stad har något som de kallar "nolltolerans" mot oreglerad konst. Politiker diskuterar på allvar att i lag förbjuda tiggeriet. Här får man inte uttrycka sig på gatan på annat sätt än som konsument eller försäljare. Den som inte har råd att konsumera är inte välkommen. Det som inte kan bokföras är suspekt, om inte olagligt. Vi är alla i verklig mening Ägda, och det är Valåret 2014.