2009
__________________________________________________________________________________________________________________________
Intermediate
Grupputställning, Dramaten, 11dec.
Gyllene moln att stoppa huvudet i , förgylld, mixed media, ca 80x110x65cm
_______________________________
Bidirectional, trä, ca 15x45x40cm
Arv, Trä och gummi, ca25x25x5cm
Finger, Trä, 16delar, varje ca 25x1x1 cm
_______________________________
Melancholia, kol, naturlig storlek
Globe, tallrikar och jordglobshållare, ca 35x25x25 cm
Vortex, plastknivar och mahognybord, ca 120x80x35 cm
Bowl, porslinsskål och proteständer, ca 15x30x30 cm
Basecamp
Mina funderingar runt begreppet ”Basecamp” har kommit att handla om ett vidare perspektiv än den enskilda individen. Mänskligheten. Om man nu får ta så stora ord i sin mun.
Vår tillfälliga plats i historien, tillvaron, människans världsordning. Vårt samhälle beskrivs allt oftare som ”carbon based” och med det menas då att allt vårt välstånd och all vår utveckling har varit och fortfarande är helt beroende av kol och olja. Men mellan raderna i dagens diskussioner om global uppvärmning och samhällelig utveckling lurar betydligt mera grundläggande frågor om vad mänskligheten är. Ibland hör jag i bakgrunden Matrix och agent Smith när han passionerat förklarar att mänskligheten är ett virus på jordens yta. Andra gånger susar Thoreaus skogsliv i Walden och jag ser framför mig hur hans tjänare kommer med maten varje dag och hyddan värms upp av rejäla bitar engelsk koks. Allas föreställningar om vad som är mänsklighetens ondska och frälsning finns med som ett sus från vinden som tänder gnistan och underblåser elden i vår skräck inför den okända framtiden. Kolbaserade ämnen och produkter verkar verkligen vara vår tids springande punkt. Kol finns överallt, i maten, i plast, i stål, i luften och jorden. I oss. Det är nästan omöjligt att komma på någon process, plats eller produkt som inte omfattar kol. Ändå verkar kolet kunna bli mänsklighetens baneman. … eller frälsare?
Vad vi än kommer att rista in i historieböckerna med vårt kolstift så kommer nog inte hungern minska. För vi är som en gräshoppsvärm över jorden. Det är svårt att tygla sin hunger, sitt sug, när världen är beströdd med godsaker som vällustigt offrar sig åt våra ivriga giriga fingrar. Och detta även om vi vet att när allt är uppätet, så finns det inget kvar. Men visst kommer det väl mera sen? Ja det är klart, eller? Aktar vi oss inte så tar det plötsligt bara slut. Inga flera godsaker utplacerade för oss att sluka. För de måste ju vara lagda där åt just oss? Varför ligger de annars där? ”Guds gåvor givna för oss människor att bruka efter eget behag” står det ju, väl?
Det minsta man kan bli av sådana tankar är… sorgsen. Eller kanske melankolisk ( ett tillstånd som av vissa har beskrivits som basen för det kreativa tillståndet..)
_______________________________
Nano, Grupputställning Studio 44, 2009
1 dm2 art, Trä, 10x10x10 cm
